Vi ses igen.

Nu har vi sagt hejdå till Pappa. Vi har varit på hans begravning, lyssnat på fin sång och musik som jag vet att Pappa hade tyckt om. Jag och mina syskon har burit honom till hans sista vila. Vi har besökt hans grav, men ändå - ändå är det så otroligt svårt att förstå.
Svårt att förstå att han är i himlen nu.
Att hela livet ska gå utan att jag får träffa Pappa igen.
Att livet liksom bara ska gå vidare...

Jag måste tro att Pappa har det bra nu. Det bara måste vara så.
Att han äntligen mår bra igen.
Han har mått så fruktansvärt dåligt under så många år. Han har varit en sån kämpe och kommit tillbaka till livet om och om igen.
Nu orkade han inte längre, han var så trött.

Älskade Pappa, jag saknar dig så oerhört mycket. Ha det så bra tills vi ses igen!

5/11 2007

Vad är döden?
Egentligen inget märkvärdigt
Jag har bara gått in i nästa rum
Jag är fortfarande jag och du är du
Vad vi var för varandra, är vi fortfarande för varandra.
Tilltala mig med mitt vanliga namn, tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort. Förändra inte din röst, gör den inte extra högtidlig, eller fylld av sorg.
Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.
Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort, uttala det i lätt ton, utan spår av någon skugga.
Livet, är likadant som det alltid har varit.
Dess betydelse har inte förändrats. Det fortsätter oupphörligt.
Varför skulle jag vara borta, bara för att du inte kan se mig?
Jag väntar på dig, under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet.
Var lugn, allt är i sin ordning.