liebling

Idag har det gått ett år sedan Pappa flyttade till himlen.
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är sant, men jag märker att jag har vant mig vid tanken. Jag går inte längre automatiskt in mot sovrummet för att säga hej till Pappa när jag kommer hem till Åviksvägen. På kvällarna ber jag inte längre att Pappa ska bli bättre, nu ber jag istället att han ska ha det bra där han är nu.
Men jag saknar honom fortfarande precis lika mycket! Jag längtar efter honom, efter hans kramar och hans "klapp" på låret när man satt bredvid honom och han sa "lilla Pluttan".

Idag har saknaden varit extra påtaglig och sorgen har gjort sig extra påmind. Det har på många sätt idag känts precis på samma sätt som den första tiden efter att Pappa lämnat oss.
Alla säger att det första året är värst och nu har det året gått. Ska det bli lättare nu? Ska skratten bli mer äkta?

Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Åh, står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig

Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind